Tömma hjärnan.
Fick konfrontera mig själv med en väldigt jobbig sak idag. Frågan om jag kunde eller inte kunde ha kvar mitt ex på fb.
Jag har tidigare varit övertygad om att för mig så är det inte möjligt att vara vän med mina ex och har därför totalt raderat dem ur mitt liv. Alla utom en.
Killen ifråga träffade jag när vi var 14 i Turkiet (Nej han bor i Sverige) och vi började ett långdistans förhållande när vi kom hem och pratade varje dag uppemot 3-4 timmar i telefon. Det höll i ett halvår och under tiden träffades vi bara en gång (Jag vet men vi var bara 14 och mina föräldrar var väldigt försiktiga :P ).
Sedan dess har vi haft kontakten till och från några gånger så snackade vi t.o.m. om att träffas igen men han drog sig alltid ur. Jag har iallafall tyckt om att höra av honom från då till då och vi har båda haft förhållande sen dess och det har alltid kännts lugnt. Fram till nu. Jag är ihop med den mest fantastiska killen som även är min bästa vän och mitt ex har ny tjej. I förrgår så förlovade dem sig och jag har lite svårt att komma ifrån den konstiga känslan jag fick när jag såg det. Vi fyller båda 19 år iår och i min värld så finns det inte på världskartan att fölova mig innan jag är lååååångt över 20 och har kännt personen ifråga länge och bott ihop med personen i några år. Jag dömmer dem verkligen inte! Absolut inte! Det är deras liv och jag är glad för hans skull men samtidigt är det min första kärlek, Hubbe. Så skyller lite på att man säger att den första kärleken alltid är lite speciell för än för även om det inte finns några känslor kvar för honom så är det ändå någonting som känns lite tragiskt.
De två dagar som har gått sedan de förlovade sig så har det ständigt varit det första som poppat upp på min fb när jag loggat in och det har lagt upp massa bilder. Någonstans inom mig så sticker det till när jag ser det och tror det är bäst att jag följer mitt eget råd att lägga även det här exet bakom mig. Vi har nu inte haft kontakt på ett bra tag och då är det ju lika bra att jag inte har påminnelse om honom i mitt vardagsliv om det bara känns obekvämt.
Kände att det snurrat så mycket runt i mitt huvud de senaste dagarna att de enda sättet att få ur det åtminstonde lite ur min hjärna var att skriva ner hela processen. Förklara det nästan för mig själv ^^ Hoppas jag kan lämna det bakom mig nu kanske är det dags att släppa taget lite mer om de ungomsåren, känns som ett annat liv...
